Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 2

lika Johanna och den arabiska drottningen voro. Efter en stunds tystnad svarade hon: — Nej, det är icke hon, det är hennes mor... Rolf andades åter. — Gud vare lofvad! utbrast han; vid blotta tanken på en sådan olycka isades blodet i mina ådror! Den unge mannen tycktes förfalla i djupa tankar. Efter ett par minuter återtog han: — Säg mig, min fru, af hvad orsak den sköna flickans mor dött? ... Jag visste att hon var sjuk, men att det var någon fara för lifvet, det trodde jag inte... — Också är det icke hennes sjukdom sam dödat henne... genmälde Glaudine. — Store Gnd! skulle då ett brott ha blifvit begånget? Man vet ännu icke bestämdt, på hvad sätt döden tillskyndats henne. — Förklara er, jag ber er derom! Glaudine berättade för Rolf allt hvad hon hade sig bekant om den föregående nattens händelser, och tillade derpå några egna reflexioner, om hvilka man ingalunda kan säga, att de belyste den mörka tilldragelsen. Under hela tiden hon talade, visade chevaliern de mest otvetydiga tecken till en stark själsrörelse. — Hvar är den olyckliga unga flickan nu? frågade han, när Glaudine ändtligen tystnat. — Hon har dragit sig tillbaka i ett afsides beläget rum för att icke behöfva vara mnärvarande och se på när modrens kista bars ur huset. — Af barmhertighet, min fru, sök upp henne och säg att den främling, hon visat så mycket