Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till ;Jean Vaubarton. Första delen. Rolf och Johanna. (Forts. fr. föreg. Af.) — Jag tackar er af hela mitt hjerta, svarade hon, för hit er hustru :.. Jag känner mig så svag, så förkrossad, att jag nästan tror mitt eget slut vara nära! Den unga flickan var ytterst blek, och hennes lemmar skälfde. Också mumlade Gtaudines man, då han skyndsamt vandrade hemåt: -— Stackars fröken!... stackars fröken!... Jag är bara rädd för att det händer en olycka till i natt... Så snart Johanna blifvit ensam, ämnade hon lemna gästrummet och bege sig upp i den öfre våningen. Men krafterna sveko henne; hon förmådde knappt taga ett steg. Dessutom afhöll henne en instinktmessig fruktan från det rum, der modrens blodiga lik låg. Hon sjönk ned på en stol, gömde hufvudet mellan sina händer och började gråta ymmigt. Efter en stund såg hon åter upp och aftorkade tårarne; hennes ögon fästades orörligt på en och samma punkt, och hon tycktes betrkata ett föremål med djup fasa. Hvad hon så der oafvändt betraktade, det var en förfärlig tanke, som vaknat i hennes själ. hon sökte förjaga denna tanke; hon tillbakavi