Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 1

Men minnet af det rysliga nödropet förföljde henne och frammanade de sorgligaste bilder för hennes fantasi. Hon beslöt att stiga upp och sjelf försäkra sig om att hon icke hade någon anledning till sin dystra sinnesstämning. Hon sprang upp ur sängen, satte i största hast på sig de kläder, hon först fick tag uti, och skyndade till dörren för att öppna den. Men dörren gick icke upp. Vi veta redan att Magdalena skjutit för rigeln på den motsatta sidan. Johannas förskräckelse och oro nådde nu en hög grad. Den unga flickan trodde sig säker på att hennes mor icke utan bistånd kunde lemna sängen. Hvem hade då skjutit för rigeln och gjort henne till fånge? I hvad samband stod dörrens stängni.:g med det nödrep, hon i sin uppskrämda inbillning tyckte sig höra gång på gång upprepas? Johanna bultade på dörren af alla krafter och sökte spränga den. Men, såsom naturligt var, strandade alla hennes bemödanden. Hon insåg att hon skulle bli tokig, om hennes belägenhet komme att räcka länge, och ropade så härdt hon förmådde: — Min mor! min morl... Intet svar. — Min mor!... min mor!,... upprepade hon med förtviflan i sin röst. Men när endast nattens echo besvarade henne, förlorade hon alldeles fattningen, störtade till fönstret och öppnade detta. Natten var mörk; landsvägen var öde. Johanna fäsiade sitt sängomhänge vid en gallerstång af jern, och utan den minsta beklädnad på sina fötter, utan att tänka på den