Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 1

Afventyraren. Roman af förf. till .Jean Vaubaron. Första Golen. Rolf och Johanna. (Forts. fr. föreg. AZ.) Det tycktes henne som de släthuggna golfstenarne i förstugan skiljde sig åt uuder hennes fötter, och hon föll handlöst omkull med den påföljd att venstra armen krossades, och att dolken, som hon höll i högra handen, trängde tvärsigenom bröstet och gick ut mellan skulderbladen. Magdalena uppgaf ett förfärligt skri, ett skri af förtvifian och dödsångest. Hon ville kämpa mot döden, men blodet strömmade ur hennes bröst, och en röd fradga uppsteg på hennes läppar. En dödsryckning skakade hennes lemmar; hon Öppnade läpparne till hälften, för att ulstöta ännu ett skri, men i stället för ett ljud, sköt en blodstråle fram ur hennes mun. Derpå utsträcktes hennes ben, ögonen vände sigisina hålor, och dermed var det slut. Magdalena af Chambard var död. Vi vilja icke säga: Gud vare hennes själ nådig! Det vore, så tro vi åtminstone, en fåfäng bön, Emellertid hade Magdalenas gälla skri väckt Johanna ur hennes lugna sömn. Först trodde den unga flickan att bon varit anfäktad af någon elak dröm och försökte somna om igen.