Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 1

VV snyftningar, och hennes suckar till af ångest blandade klagorop. Nu vreds en stor nyckel om i låset, och den blodtörstige hundens tjut tilltog i häftighet. Denna sednare omständighet var icke egnad att minska Johannas själsrörelse. Porten öppnades. Lyckligtvis höll husets egare i handen yttersta ändan af den kedja, som var fästad vid hundens halsband. Då han såg, eller rättare sagdt, gissade att en qvinna låg utsträckt på tröskeln, drog han åt sig kedjan samt hindrade derigenom det vildsinta djuret, en dogg af oyanlig storlek, att kasta sig öfver det arma barnet och slita det i stycken. — Hvarföre ligger ni der?... sade mannen i en föga mild ton. Hvad väntar ni på, och hvad söker ni efter? Den unga flickans sinnesrörelse och oro gjorde det för henne omöjligt att svara. Den misstänksamme bonden, hvilken denna tystnad förekom oförklarlig, slog eld och påtände en lampa, hvars sken han lät falla på Johannas ansigte. Han igenkände straxt den unga flickan. Det tvära, ja nästan råa sätt, som han hittills iakttagit mot henne, förbyttes ögonbliekligt till det mest vördnadsfulla. Han vände sig inåt huset och ropade; — Hör hit, Glaudine! Skynda dig, hustru! stig upp så fort du kan och kom. ., — Hvarföre? frågade Glaudine från ett inre rum. — Dottern till fru Chambard, hon som rår om Petit-Chastel, är här. Den stackars fröken håller på att dö utanför vår port...