Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 3

Hvarjehan yheter. jehanda nyheter. Nyaärskhistoria, 1 ett bref från Stcokholm till tidningen Carlshamn berättas följande historia: En patron, som tror sig vara en matador och lefver som en millionär, steg sent upp på morgonen och kom ej till frukostbordet förrän kl. half 11. Just som han satt sig till bordet kom en god vän för att önska godt nytt år.. Han blef ombedd att taga plats vid frukostbordet. Knappt hade han satt sig förrän det åter ringde på. En annan god vän kom i samma vänliga ärende och blef lika vänligt emottagen. Men så kom der åter en god vän och så två, tre, åtta, 12 st. och inom en timme voro der 30 å 40 vänner och ännu hade man knappast börjat frukosten. Millionären-matadoren-patronen reqvirerade in det ena kuvertet efter det andra, betjeuten hann ej mer än springa till köket efter mera mat, men det visade sig snart att äfven köket hos en millionär kan bli tomt . . . Betjenten kom in och med en rädd min bad han att få tala med sin husbonde. Nåhl — Maten är slut. — Millionären tjorde en rörelse af öfverraskning, hvarefter han vände sig till sina gäster och såg att ungefär halfva antalet stod med talrikarne i hand, på hvilka — iännu ej varit en bit mat. För en värd var detta onekligen cen besvärlig ställning. Stämningen hos sällskapet var emellertid ganska lifvad, och värden beslöt att vända sig detta till godo. — Mina herrar — sade han och fattade sitt glas — det gifves ögonblick i lifvet, då icke blott poeten, filosofen, astronomen och politikern stå som de skulle tappat vantarna, utan då äfven en i alla händelser sjelfrådig, sjelfständig och oberoende man finuer sig generad af omständigheter, som oförutsedt hopat sig omkring honom. Jag är hungrig, du är hungrig —— ni ären alla hungriga, men mitt kök lär vara tomt — ja till och med hushållerskan har sprungit sin väg. Tycken ni som jag, så gå vi på en bättre källare än den här och fortsätta. Bravo! bravo!l! bravissimo!!l Hela skaran slog sig ner på närmsta källare, fortsatte der frukosten, som räckte till kl. 3, då middagstimman var inne, af hvilken anledning de intogo middag med detsamma. Middagen räckte till kl. 6, då de långa tutingarnes historia började, och huru läxge den räckte, skall jag ej kunna säga, ty ingen viss tid är derför föreskrifven. Troligen sitta de der ännu och det glada samtalet vänder sig kring det vackra temat: ett godt nytt år! —Mjuka tjenare, detsamma, detsanma! Fn guldadra hor nyligen blifvit upptäckt vid Klein-Steinheim i Hessen-Parmstadt, och sexton skålpund råmalm hafva gifvit 1 skålpund guld. Man känner ännu icke om guldådran sträcker sig så vidt omkring att Tyskland hädanefter kan räknas som ett nytt Kalifornien, el!er om det blott fins så mycket som den lycklige cgaren och upptäckaren tar för sin del. I alla fall är det lyckligt att gulddistriktet icke hör Österrike till, ty då skulle man måhända nödgas afsäga sig hoppet att en dag se Italien med kontanta peugar köpa Venedig. Vänskap. — Det är ett dumt kreatur du har, sade en skottsk prest till en af sina församlingsbor, en fattig gubbe, som i en liten vagn, förspänd med en åsna, körde ved och bränntorf till invånarne i den lilla staden der han bodde. — Och hvarför tycker pastorn det? frågade gubben. — Hon skriar alltid när hon får se mig. — Ack, kära herr pastor, hon skriar alltid af glädje när hon möter någon af sina vänner. Naivite. En vetenskaplig tidning i Paris beklagar sig öfver att koleran lemnat hufvudstaden, innan man haft tillfälle att i grund studera farsotens natur. Förhinder. En person omtalade att han var medlem afen barmhertighetsinrätttning, och att han på flera år ej försummat sammankomsterna mer än två gånger, och då var det dödsfall och annat smått och godt som förhindrat honom. Pendånt. En svensk i Abo skrefi förra månaden till sin härvarande broder: Vi ha läst i era tidningar om det ömkliga slutet på kyrkoherden Lindbäck i Silbodal. Här hände iseptember något dylikt. En skollärare som blifvit a ir hafun ostört an familig Ilnon