Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 2

Dessutom kände hon blodet med ovanlig hastighet cirkulera i ådrorna, och denna omständighet tog hon för ett bevis på återvändande styrka. Hon fattade derföre tag uti ledstången vid trappan och reste sig upp; utan att ge sig tid till närmare betänkande, släppte hon sitt stöd och tog ett steg framåt. I detta ögonblick måtte hon ha erfarit hvad den oöfvade simmaren känner, då han vågat sig ut på alltför djupt vatten och finner strömmen sig öfvermäktig, sina krafter svika sig, sin skicklighet otillräcklig och böljorna färdiga alt sluta honom i sin famn. Förgäfves vill han vända tillbaka, för att uppnå en mindre farlig plats, det är redan för sent!... Vattnet, som forssar omkrmg honom och höljer honom i en kall svepduk, lyfter honom upp, sänker honom ned, för bort honom och vägrar att vidare släppa sitt rof. Likaså insåg Magdalena sin fullkomliga vanmakt. Hon vacklade såsom ett träd, då yxan hårdt angripit dess fot; hennes ben ville ej bära henne längre. Hon försökte vända om och utsträckte sin venstra hand, för att åter gripa tag uti ledstången. Men lamheten hade sträckt sig äfven till handen, så att denna nedföll, utan att ha nått sitt mål. Då skymde det hastigt för Magdalenas ögon. Derpå tyckte hon sig fattas af en häftig hvirfvelvind och ställas midt i en ring af eldar, som med vidunderlig hastig het rörde sig omkring henne. Hon slog ut båda armarne, men dessa träffade endast den tomma rymden. (Forts.)