Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 2

Detta anfall af de rysligaste plågor varade några minuter; derpå, så snart hon för ett ögonblick blef bättre, satte hon sig i rörelse utför trappan. I det tillstånd, hvaruti den ohyggliga qvinnan befann sig, kostade det henne oerhörda ansträngningar att komma ned. Hon höll fortfarande dolken mellan tänderna, för att kunna göra bruk af sina armar, och praktiserade sig med tillhjelp af händer och fötter från ett högre trappsteg till det närmast lägre. Derigenom att hennes lama ben kom i omedelbar beröring med de iskalla stenarne i trappan, trängde en dödskyla genom hela kroppen och gjorde det allt mer och mer svårt för henne att röra sig. Ilon började frukta att hon företagit sig ett viärf, som hon ej kunde genomföra. Redan hade hon flera än en gång och alltid med tilltagande ångest frågat sig: Hur u skall Jag komma upp igen? Och dock sträfvade hon oupphörligt nedåt... Andtligen nådde hon det lägsta trappsteget. Hon var nu i denna förstuga, om hvilken vi flera gånger talat, och från hvilken man kom direkte ut på landsvägen. Dörren till Rolfs rum låg till venster och knappt tio steg från Magdalena. Ett ögonblick ännu, och hon skulle vara framme vid : sitt mål. Detta medvetande gaf henne nytt mod. Men från trappan till det stora gästrummet fanns ingenting, hvarpå hon kunde stödja sig; och hon måste således gå utan stöd. Visserligen skulle hon nu likasom förut ha kunnat krypa; men i sin otålighet ansåg hon detta sätt att fortskaffa sig alltför långsamt.