Dagens Nyheter – 11 januari 1866, sida 2

Han tycktes tveka en stund; derpå tillade han: — Om jag vågade, min fröken. — Hvad, min herre? frågade Johanna. — Jag är rik, mycket rik till och med, och . Rolf f afbröt sig. — Än sedan, min herre? sade den unga flickan. Hvad ämnade ni säga? Fortsätt! — Kanske den summa, för hvilken er mor försålt eganderätten till detta hus, icke är så förfärligt stor, och då.. Rolf afbröt sig åter. — Då? upprepade Johanna. — Om jag vågade erbjuda er... — Ännu en gång, min herre, hvad för slag? — De penningar, som äro nödvändiga för att återköpa huset. — Men, min herre, af hvad anledning; i hvad egenskap är det ni gör oss ett sådant anbud, om jag får lof att fråga? — Ar icke den tac cksamhet, Jag naturligtvis måste hysa för er, en tillräcklig Törklaring öfver mitt handlingssätt? Johanna bleknade. — Det är omöjligt, min herre, det är omöjligt att ni talar allvarsamt. — Jo, jag svär att... började chevaliern. — Afsluta ej meningen! inföll Johanna; det är omöjligt att en ädling djerfves bjuda en annan ädlings dotter betalning för den gästfrihet, hon visat honom. Ett sådant erbjudande vore en skymf, min herre, och tacksamheten, om ni anser er skyldig mig någon sådan, uttryckes ej senom skvmfande!