Dagens Nyheter – 11 januari 1866, sida 1

-— Och nu, fortfor den sjuka, får du gå mitt barn; jag har icke behof af dig för ögonblicket. Johanna gick ut. Då Magdalena blifvit ensam, utropade hon med en styrka och en liflighet, hvaraf man, att döma efter hennes utmärglade kropp, icke skulle ha kunnat tro henne mäktig: — Nog nu med elände! nog med lidanden och försakelser!... Jag vill en gång för alla göra slut derpå, och eftersom slumpen kastar en skatt för mina fötter, skall jag också taga upp denna skatt, måste jag än söla mina händer i blod. X. Synen. Rolf hade under dagens lopp än varit försänkt i en djup dvala än plågats af den vildaste yrsel. Anda sedan morgonen hade en fix ide sysselsatt honom. Det var den arabiska drottningens bild, som helt och hållet upptog hans tankar. Hans blick lemnade icke broderiet en minut. Hans hjerta kallade den sköna, och hans läppar tilltalade henne sakta. Åtskilliga gånger hade den herrliga uppenbarelsen, likasom på morgonen, tyckts närma sig intill honom; så hade nemligen skett hvarje gång Johanna inträdt i rummet. Emellertid nalkades aftonen. Den unga flickan hade nyss tillagat den rogifvande dryck, som läkaren ordinerat. I denna dryck hade hon blandat en tredjedel af den lilla flaskans innehåll.