Dagens Nyheter – 10 januari 1866, sida 2

— Blir du icke rädd, när du tänker derpå mitt barn? — Jag, mamma? ... Och hvarföre skulle jag vara rädd? Chevalier af Tremblaye är illa sjuk, och för öfrigt skulle vi inte ha någonting att frukta af honom, om han också vore frisk... Tvärtom! Om någon fara hotade oss, skulle han skydda och försvara oss! Johanna uttalade dessa ord med mycken värma. — Hvad du tar vid dig, mitt barn!...sade hennes mor småleende. Johanna rodnade ända till hårfästet. Den sjuka återtog: — Du tycks intressera dig för den unge mannen, och deruti finner jag intet underligt : . . — Ja, mamma ...stammade den unga flickan. — Hör på! I natt har jag kommit att tänka på någonting... — Hvad då? — Jo, att jag skulle kunna bota den stackars sjuklingen mycket hastigare och säkrare än alla verldens läkare, om de sloge sina kliyka hufvuden tillsammans... — Ni, min mor! ropade Johanna lifligt. Ni! Och på hvad sätt? — Jag har erinrat mig en dyrbar hemlighet, som i min ungdom meddelades mig af en utläindsk läkare, hvars lärdom var utomordentligt stor, och som var ryktbar öfver hela verlden för sina underkurer. — Hvad är det för hemlighet, min mor? — Du skall straxt få veta det. Öppna kofferten, som står vid väggen bredvid sängen. — Jaha. — Se efter — i den tredje lådan till venster, om jag icke missminner mig .::