Dagens Nyheter – 10 januari 1866, sida 2

att hon ville veta allt hvad Jakob, Rolfs betjent, sade och gjorde. Denna dag hann icke Johanna in genom dörren, förrän den gamla damen ropade: — Nåväl! hur mår han? — Bättre, mycket bättre, jag hoppas det åtminstone, svarade den unga flickan. — Gud vare lofvad, utbrast den sjuka med låtsad glädje, i det hon hårdt bet sig iläppen, för att återhålla en grimas af felslaget hopp. Derpå tillade hon efter enstund: — Jag har tyckt mig höra porten öppnas och tillstängas icke mindre än två gånger på morgonen . . . Har jag misstagit mig? — Nej, min mor. — Hvem har då gått ut? — Först läkaren och sedan betjenten. — Hvart gick läkaren? — Han återvände till Saint-Germain. — Skulle han bli länge borta? — Han har fått sin betalning och blifvit ombedd att aflägsna sig. — Då lär han väl icke komma igen mera? — Nej, våvida man icke skickar bud efter honom för andra gången. — Och betjenten, hvart tog han vägen? — Han for till Paris. — När väntas han tillbaka? — Inom ett par tre dagar, sade han mig. — Inte förr? — Nej, han har fått ett uppdrag af sin herre, som det åtgår minst denna tid att uträtta. — Vi befinna oss således ensamma i huset med den unge mannen? — Ja, min mor.