sade läkaren till sig sjelf. Det är ungdomens yttersta ansträngning i kampen för lifvet ...en flägt ... och allt är slut... Och han förvånade sig icke alls öfver det hastiga omslaget i sjukdomen. Då Rolf återfick medvetandet, erinrade han sig oredigt de händelser, som inträffat före och under resan från Saint-Germain, den stormiga natten och det missöde, som varit en följd af den. Han igeskände sin trogne Jakob och gissade lätt att den svartklädde man med höglärd och lismande min, som satt i en ländstol bredvid hans säng, var en läkare. Dessutom frågade Rolf Jakob härom, och betjentens svar bekräftade husbondens förmodan. Chevalier af Tremblaye yttrade sin önskan att en stund få vara ensam med läkaren. Jakob lemnade ögonblickligt rummet. — Min herre, sade då Rolf, sätt er litet närmare, om jag får be, ty jag känner att nin röst är mycket svag... Läkaren skyndade att efterkomma den sjukes begäran. Rolf fortfor: — Jag vill be er, min herre, att göra mig den största tjenst som den ena menniskan kan bevisa den andra. — Tala, min herre, sade läkaren, jag hör er gerna. — Men, itertog chevaliern, lofvar ni mig att uppfylla hvad jag kommer att bedja er om. — Är det någonting, som helt och hållet ankommer på mig? — Ja. (Forts.)