VI. Magdalena af Chambard. Ogonblicket torde nu vara inne att omtala för våra läsare, hvad Johanna och hennes mor voro för slags folk. Vi skola ej inlåta oss i några vidlyftig förklaringar. Omkring trettio eller trettiofem år före den tid, då de händelser tilldrogo sig!hade en viss W ilhelm af Chambard, sista ättlingen af. en fordom miktig familj, som öfverlefvat sin bästa tid och nästan råkat i fattigdom, ärft Petit-Chastel med underlydande, hvilket icke ville säga särdeles mycket. Denne Wilhelm egnade sig åt krigareyrket; men som han icke hade mera än nätt och jemt af denna verldens goda kunde han icke: köpa ett rege mente; han stannade derföre i de lägre graderna, fattade afsmak för militärväsendet och tog slutligen afsked ur tjensten. Han slog sig då i ro på sitt gods Petit-Cha stel, fördref tiden med att fiska i den biflod ,till: Seinen, som framflöt utanför hans port, eller också dödade han en eller annan hare i trakten kring sin boning. Tvifvelsutan blef. detta enformiga lefnadssätt i längden tråkigt; men Wilhelm ansåg det dock för en lycka att så der i all frid och ro få sofva. bort sina dagar. Också blef Hin onde missbelåten öfver att på jorden finna en menniska, som var nöjd med sin lott, och fick derföre brådtom att blanda sig uti Wilhelms angelägenheter. För att störa hans lugn behöfdes endast att göra honom kär,