dessa ord, hvilkas verkliga betydelse hon icke kände. — Ja, fortfor läkaren, stöten har varit förfärlig. Blickens slöhet och pulsslagens hastighet betyda intet godt. Jag befarar hjernfeber och kanske till och med permanent kramp. — Nå, hvad är då att göra, min herre? — Jag skall försöka en åderlåtning. — Och sedan? — Sedan få vi se. — Om det onda utvecklar sig till någon af de sjukdomar ni fruktar, kommer det att ske snart? — Redan i dag. — Och hur långvarigt kan man antaga det blir? — Får han kramp, kan han icke gerna lefva mera än ett par timmar, Blir det deremot hjernfeber, går det ej så fort, och man kan då hoppas nio dagar. Vi anmärka i förbigående att allt detta yttrades i Rolfs närvaro; men den unge mannens tillstånd var sådant, att han icke kunde uppfatta. ett ord af hvad som sades. — Behöfver ni någonting? frågade Johanna; säg mig det innan jag lemnar rummet för att låta er verkställa åderlåtningen. — Jag behöfver ett: handfat, för att deriupphemta blodet och några linneremsor till att förbinda armen med, se der allt. Den unga flickan skaffade hvad. man bedt henne om, och gick sedan sin väg. T — 4