Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 3

fullkomligt skyddslös mot sin husbondes passio ner; först om hon kommer i välsignadt till j stånd, förvärfvar hon rättigheten att icke vidare I kunna säljas, hennes barn bli fria, och äfven hon sjelf blir fri vid husbondens död, emedan hon eljest skulle bli sin egen sons tillhörighet hvilket koranen icke tillstädjer. Sådana slaf. vinnor, hvilka haft att glädja sig åt sin herres ynnest, mtaga inom harem en mera framståenide plats och förstå ofta att skafta sig större inflytande, än den bland fria qvinnor valda hustruu. I sultanens harem finnas endast köpta, skönkta eller ärfda slafvinnor, af hvilka de svarta till ett antal af flera hundrade äro bestämda att uträtta alla förekommande gröfre sysslor. Bland de hvita slafvinnorna, hvilkas antal skall uppgå till mer än 200, väljer sultan, som enligt turkisk lag icke kan ingå äktenskap med någon jemubördig qvinna, för att derigenom undvika arfstvister och nepotism, fyra till sju hustrur, al hvilka den som först får en son, erhäller främsta rangen och säsom rikets första dam åtnjuter den största ära. Kommer hennes som på tronen, får jen titelu Walide, förstföderskan och utöfvar i eger skap at sultans moder stort inflytande på regeringen. Närmast i rang efter dessa sju stå 12 Gediklihs (privilegicerade, utvalde), hvilka utgöra sultans närmaste betjeniug; de öfriga äro fördelade i Odas (rum), som hvart och ett har sin föreständerska, hvilkeu ofta nog utövar ett ganska hårdt tyranni. De slafvinnor, som ännu befinua sig i barnaären, vistas i särskildt derför afsedda uppfostriugsanstalter tills de bunnvit marbar ålder, hvarefter de införlifvas med harem. Förhållandena inom sultanus harem tjena till rättesnöre för haus undersåter; äfven den rike turken -— och det är blott de rika som kunna hälla sig ett harem — har sina favoritslafvinnor, hvilka genom att skänka sin herre en son ofta förvärfva samma rättigheter som en gaft ri qvinna. Slafvar bevaka harem utomhus och rörestånderskor upprätthålla ordningen derinom.