Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 3

ridderskapets och adelns högtidliga försäkrar att aldrig i Sverge lida en enväldig konung Endast nägra dagar efter viksdagens begynnelse eröfrades salen af den lägre adeln, som genom landtmarskalken underhandlade med de till roms men nedanför flyktade herreoch riddareklasserna. Den gamla klassindelninvgen mom adem mäste vika för miängdens rop, och slutet på trätan blef, att hvarje adelsman hade nu en röst på riddarhuset i stället för inom sin klass, dervid 200 familjer kunnat öfverrösta 1560. Dermed var grunden äfven lagd tll en lika fattig som talvik adels pluraliteto; säger Geijer: ock tvenne decennier hade ej hunnit förgå, innan fullmaktshandeln begyute — detta uvppslag till utländsk korruption, som bragte fäderneslandet nära sin undergång och flätat ett sorgligt blad i den krans al svenska minnen, som omger vapensköldarne i riddarbussalen. Och dock var Frihetstiden riddarhusets glansperiod. Medelpuukten för statslifvet, samiingsplats för de maktegande, tummelplats för de strider, hvari alla interessen inom landet uppgingo, elänste riddarhussalen långt mera än både tronsal och rådkammare. Sin öfverman hade hon dock i de under heune belägna rum, dit herreklassen i jan. 1719 tagit sin tillllykt; der residerade den tidens regent, sckreta utskottet; men från riddarhussalen kommo dock alla, som der styrde och stälde, om än en ofrälse minoritet fick vara med om intrigerna och besluten. Och adeln var merändels talrikt samlad till utölfvande af sin makt och skördande al sima fördelar; i landtmarskalksvalet är 1738 deltogo t. ex. 686 röstande. Adeln skylde också på bristande utrymme i riddarlussalen, då den 1760 beslöt, att inga nya adelsmän skulle få på riddarbuset intagas, förrän der redan säte egande ätter minskats till 500. Men både detta och otaliga andra beslut gjordes omintet, då Gustaf III sjelf tog spiran, och det blef honom förbehållet att åt riddarhussalen skänka en af dess märkvärdigaste dagar. Van vid myndigheten från de så nyss afbrutna partistridernas dagar, hade adeln äfven vid 1789 års riksdag ett politiskt mod, som icke vek för hot eller maktspråk. Dragna klingor förekommo äfven vid deuna riksdags plena liksom femtio är förut, och både enskilda anteckningsr och offentliga protokoller vittna om hetsiga och bullersamma uppträden. Konungen hade vid riksdagens början fängslat 18 af riddarhusets förnämsta medlemmar, men derivenom icke skrämt de qvarvarande. Hau beslöt uu att gå en annan väg, lika olaglig men mera oerhörd än den förra. Det var f. m. den 27 april 1789. Utanför riddarhuset sorlade en halfrusig pöbel, och polismästaren var på sin plats midt ibland dem. I riddarhussalen rådslog den i plenum församlade adeln. Hufvudfrågan för dagen gällde en bevillning, den konungen äskat till nästa riksdag (d. v. s. på obestämd tid, då riksdagskallelse berodde på konungens skön), men adeln endast på bestämda år ville utgöra. Iurrarop och stoj afbryta plötsligen öfverläggningarna — och i selen träder konungen, åtföljd af eudast tvenne personer, går fram till landtmarskalkens stol och begynner uppläsa ett al pöbelns skrål ofta afbrutet tal. Under det ovlIene Vasavapnet tog han derefter plats, päåstående sina anors rätt, och fungerade såsom landtmarskalk under den tid af flera timmar, han tillbragte i salen. Värdiga och kraftfulla röster höjdes emot honom, och han sjelf talade mildt och lugnt, öfvergående ide mest bevekliga föreställningar, att vårt (adelns!) beslut måtte bli öfverensstämmande med kungl. maj:te begäran. Slutligen framställde konungen, efter en icke kort diskussion, proposition på bifall. Vt väldigt nej skallade genom salen, öfverröstande ett svagt jarop, men konungen förklarade frågan med ju besvarad och befäste med klubbslag beslutet. Och huru mycket än ropen nej — ja — nej — votering — ingenting är beslutadt dånade kring honom, tackade konungen vänligt för adelns bifall och besörjde en deputations afgång till medstånden, härvid understödd af sina fåtaliga anhängare, för att meddela desamma ridderskapets och adelus beslut! Det är verkligen ett makalöst streck, denna coup detat 1789. Adeln skriker nej till föreningsoch siäkerhetsakten — men landtmarskalken undertecknar den; den ropar nej till bevillningen — men konungen finner ja vara öfvervägande och låter, sjelf landtmarskalk, en deputation afgå med underrättelse om beslutet, under det detsammas verklighet högljudt bestrides af riddarhusets förnämsta män och flesta ledamöter. Jag viker för maktemw, sade Wachtmeister, när han förgäfves sista gången protesterat. Och då man ej ville skrida till våld å konungens person, hade man heller ingen annan utväg för tillfället. Men hämdens dag kom. Dagen efter detta minnesvärda plenum afblåstes riksdagen, och på riddarhussalen hölls intet nytt plenum förrän — den 1 maj 1809. En månad derefter bevittnade de sköldbehängda murarne en storartad afsägelse af minga i