Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 2

Hans rynkade ögonbryn och darrande läppar angålfvo ett lidande, som fortfor, oaktadt sömnen. Vi veta redan att Rolf var vacker. I detta ögonblick låg någonting så rörande i hans ansigte, att ett qvinnohjerta icke kunde undgå att känna ett ömt medlidande för honom. Johanna betraktade honom länge. Ock medan hon gick uppför trappan till sin mor, erfor hon, sig sjelf ovetande, en känsla af lveka vid tanken på att hon skulle få lida för denne bleke och sköne unge mans skull. Det är just en sjelfuppoffrande hängifvenhet, o Evas döttrar, som oftast banar kärleken väg till era hjertan. — Nåväl! frågade genast den sjuka, så snart Johanna inträdt i hennes sängkammare; nåväl! ha de gifvit sig utaf? — Nej, min mor, svarade Johanna i fast ton. — Huru, nej! . . . men jag tyckte mig då bestämdt för en stund sedan höra porten öppnas och stängas igen. — Ni har icke misstagit er . . . Herrus kammartjenare begaf sig till Saint-Garmain . .. — Efter en vagn, förmodar jag. — Nej, efter en läkare, emedan chevaliern är mycket illa sjuk. — En läkare! ropade den gamla damen och reste sig hastigt upp i sängen, en läkare! . . Jaså! de tänka då slå sig ned för beständigt här i huset, de der äfventyrarne! . .. Em lär kare för en kontusion! . . . för en rispa i huden! . . . Och jag, som långsamt pinas till döds, kallar ieke på en sådan! . . . Mina plågor tyc