Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 1

-— JA Johanna sänkte hufvudet och svarade intet. — Ja, återtog hennes mor, det är du som gör mig de mesta bekymren. Du förkortar mitt lif genom din olydnad och envishet. Du glömmer att hvarje oförnuftigt slöseri, hvartill du gör dig skyldig, kostar en dag af min lefnad, att vi icke mera ha någonting att lefva utaf, att ingenting här i huset mera tillhör oss... och att hungern förr än den sjukdom, hvaraf jag lider, skall förvandla mitt läger till en dödsbädd. Detta kommer sig blott deraf att du lättsiunigt utdelar åt främlingar de brödsmulor vi ännu ha qvar. — O, min mor! ropade Johanna, och en flod af tårar störtade ur hennes ögon; förlåt mig, jag ber er derom!... Jag kunde icke handla mot mitt samvete. — Nåja, återtog den sjuka, det är redan gjordt, det är slut, låt oss inte mera tala derom! Men jag hoppas att du nu på morgonen, genast, på ögonblicket lagar att de der menniskorna, som du så obetänksamt infört i mitt hus, och hvilkas närvaro här besvärar och plågar mig, begifva sig sina färde. ooJa, min mor, stammade Johanna. — Gå då och skynda digt... Glöm inte att jag har behof af dig och uppoffra ej längre din mor för främlingars skull!..-. — Ja, min mor... svarade åter den unga flickan. ; Derpå lemnade hon rummet och gick långsamt utför trappan, funderande på huru Hon skulle kunna uppfylla sin mors önskan. Men när hon kom till de främmandes rum, hade hon ännu ej hittat på något skäl, som kunde rättfärdiga en uppmaning till den sårade