Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 1

Mor och dotter. Johanna hade, såsom vi minnas, sagt att några timmars sömn skulle försätta den sårade utom alla fara. Men Johanna var icke en läkare, och hennes spådom skulle ej slå in. Vare sig att blodet blef alltför tvärt hämmadt eller att den våldsamma stöten haft någon inverkan på de inre delarne, nog af, chevaliern hade icke väl återfått sansen, förrän han angreps af en häftig feber och började yra. Johanna hade lemnat gästerna, efter att ha burit ned till dem bröd, vin och kallt kött. Hon förblef derföre hela natten okunnig om hvad som försiggick i rummet på nedra botten. När hon inträdde till sin mor, var denna insomnad eller låtsades åtminstone vara det, och Johanna begaf sig med ljudlösa steg till ett bredvid liggande rum, hvarest hon gick till hvila. Följande morgon vid daggryningen steg hon upp, och hennes första tanke var att underrätta sig om, huruw det stod till med den sårade: Hon hoppades kunna passera obemärkt förbi modrens säng genom att gå på tåspetsarne, såsom hon gjort. qvällen förut. Men den gamla satt i sängen och väntade på hennes ankomst. Hon hejdade henne tvärt med dessa ord: — Var så god och kom hit, jag har några ord. att säga er, min fröken. Johanna gick fram, kysste modrens hand och frågade, hur: hon hade sofvit. — Mycket illa! svarade den sjuka, och det har jag dig att tacka för!...