nära komiska Intryck, som af det elegiska i psalmversen: Jerusalem är öde, Dess tempel fallit ner, Dess prester äro döde, Dess spira är ej mer etc. hos åhöraren måste framkallas. I en slags förklaring, införd af doktorn i Norrköpings Tidningar, protesterar hr doktorn mot förutsättningen att hafva haft en politisk syftning med denna annandags-predikan. Det må så vara, men för att blifva fullt trodd och ej missförstådd, borde hr doktorn då hafva lagt sina ord så att omdömet hos hans åhörare ej allmänt måste blifva det, att hans predikan verkligen var af politisk syftning. Iakta tala tydligare än alla protester, som ej äro tillräckliga att utplåna intrycket af hans framställning. För den, som uppmärksammare läser tidningsnotisen och hr doktorns förklaring med anledning af den, skall falla underlig den omsorg, med hvilken hr doktorn undviker att begagna uttrycket reform, som af tidningen nyttjats, hvarigenom citatet ej blifver fullt ärligt, utan åtnöjer sig med den enklare expressionen form, liksom kunde hr doktorn i förändringen ej finna någon reform. Det är föröfrigt att icke sätta hvarken religionen eller dess egentliga tjenare, presterna och med dem kyrkan, särdeles högt, när man gör hela deras värde beroende af det politiska inflytande hvaraf de kunna vara i besittning, och anser kyrkan såsom ett fallet Jerusalem, och dess prester såsom döde för det att deras politiska makt fallit och spiran, ej mer är — tecknet af verdslig makt, som är obehörigt för dem, hvilkas rike ej är af denna verlden. Huruvida presten handlar rätt eller ej, när han förvandlar predikstolen till en politisk talarestol, hvilket sednare hr doktorn sjelf tyckes anse, må lemnas här oundersökt, men när presten nu i viss egenskap är utestängd från den politiska arenan, torde han ej hafva så mycket emot att öppna en annan åt sig i kyrkan, ehvad det då blifver i sakristian eller på predikstolen, der han i alla fall ännu står ett hufvud öfver allt folket... Konjunkturerna i befordringsväg hafva för hr doktorn blitvit icke så obetydligt förändrade, sedan Lunds biskopsstol blifvit besatt med Flensburg, och icke, som väl kunde förmodas, med Bring, hvaraf följden blifver, att hr doktorn torde ännu någon tid få vänta på krälklan och korset, från hvilka jag föröfrigt ej vill påstå, att han mycket aflägsnat sig genom sin opposition mot den svenska kyrkans egentliga öfverhufvud, hans majestät konung Carl XV. I slutet af månaden skall hundskatten utgå och all hundverlden beskattas. Det har dock varit fråga om denna skatt numera är lämplig. När den först ifrågakom, var den onekligen på sin plats, ty antalet af hundkreatur var då oproportionerligt stort och en reduktion behöflig. Nu är det annorlunda, och skall så fortgå som hittills, så är fara värdt att detta herrliga och för menniskans trefnad nödvändiga djurslag kan dö ut. Jag tror denna stund af det flyende året ej vara illa använd, när jag fäster uppmärksamhet på nödvändigheten att för några årtionden upphäfva hundskatten; jag gör det, ehuru jag ej är okunnig om att en skattv, som en gång fått fotfäste, är nästan omöjlig att åter få upphäfd. Det är så skatternas natur,, som gubben Simpleton sade om menniskan. För att undgå den hårda lotten att svälta ihjäl, hafva stadsfiskalen och polisgevaldigarne härstädes begärt en fix lön af stadsfullmäktige, som ej bort hehöfva någon betänketid för att finna denna begäran billig, hvilket de dock gjort. Fiskalen har inledt sin ansökan med några bevekliga ord på vers, och sökt öfvertyga vederbörande om sanningen af det gamla ordspråket att ;xunder det gräset växer dör kom. Får nu se hur det går. Thomas. EEE ARTER