Det var samma ovala ansigtsform, samma hy och samma läppar. Mignard, den så mycket beundrade målaren, skulle ej ha kunnat åstadkomma ett mera trälfadt porträtt af den älskliga Johanna... Och dock var Johanna knappt sjutton år, under det att broderiet räknade öfver tvåhundra. — Min Gud!... upprepade betjenten, sannerligen jag vet huru jag skall bete mig för att få blodet att stanna... Se hur det rinner, fröken! ... Min stackars husbonde förlorar på det här viset småningom alla sina krafter, sitt lift... — Med Guds hjelp, svarade Johanna, skola vi söka förebygga en sådan olycka. Hon öppnade det stora skåpet, och framtog derur ett stycke fint linne som hon räckte ät Jakob och sade: — Detta skola vi förbinda såret med; vik det ni, medan jag går ut på ett ögonblick... Hon lemnade rummet. Då hon kom tillbaka, hade hon med sig en liten kopp, fylld af saltadt vatten. Med detta vatten fuktade hon linnestycket, lade det om såret och förband det hårdt. Blodet stannade straxt. — Ser ni! sade Johanna. Chevaliern utstötte nu en suck, likasom erfore han en känsla af välbefinnande. Hans ögon öppnades till hälften, men tillslötos åter, träffade af det starka ljusskenet. Medvetslösheten fortfor, men de bleka kinderna erhöllo småningom en rödlätt färg. — Det är ingen fara å färde, utbrast den unga flickan. Några timmars sömn skall återställa er herres krafter.