Medan Johanna väntade, fördref hon tiden med att betrakta det vapen som var graveradt i guld på skrinet och i silfver på hvardera pistolen. Det utgjordes af en asp (på franska: tremble) i guld på rödt fält och inunder stod: Tremblaye ne tremble (Tremblaye darrar icke). Jakob återkom. Han bar på ryggen en kappsäck af lider och af medelmåttig storlek. Han böjde knä, för att lättare kunna befria sig från sin börda. Men denna var så tung, att den stackars betjenten förlorade jemnvigten och föll med mycket dån till golfvet. Antingen hade denna kappsäck tagit någon skada vid vagnens stjelpning, eller var lädret mycket gammalt och skört, nog af, vid den häftiga stöten mot golfvet uppkom en liten springa å dess ena sida, och en mängd guldmynt rullade ut och spredo sig åt alla sidor af rummet. — Så mycket guld!... utropade Johanna ofrivilligt, under det hennes ögon vidgades vid åsynen af den dyrbara metallen. Vi böra dock anmärka, att icke den ringaste begärelse derefter uppstod i hennes själ. — Ja, svarade Jakob småleende, och så vackra slantar sedan! De äro alldeles nya!!.. Se, fröken, sel... Och, likasom för att ge stöd åt sina ord, samlade han ihop en handfull guldmynt och lät dem blixtra i ljusskenet, hvarefter han räckte dem åt den unga flickan. (Forts.)