Sedan Johanna sålunda uppfyllt de pligter gästfriheten bjuder, denna gästfrihet, som hennes mor så bittert förebrått henne, gaf hon vika för en mycket naturlig nyfikenhet och frågade Jakob, om de orsaker, som föranledt den timade olyckan. Betjenten berättade omständligt för henne, hvad läsaren redan känner. — Men, frågade Johanna, hvilket vigtigt skäl förmådde då er husbonde att så der trotsa ovädret och mörkret?... Jakoh tog på sig en hemlighetsfull min och svarade: — Jag är alldeles okunnig derom, fröken! Min husbonde är inte skyldig mig räkenskap för sina handlingar . .. Jag lyder utan att fråga... Derpå tillade han: — Fröken skulle göra herr chevalieren en stor tjenst genom att låna mig en lykta. -— Hvad skall ni göra med den? frågade Johanna. : — Jo, jag skall bland spillrorna efter vagnen leta upp några saker, som jag vet att min herre icke utan stor saknad skulle förlora. Johanna öppnade åter skåpet. Hon tog fram en lykta af genomskinligt horn och lemnade den åt Jakob, hvilken genast tände den och begaf sig ut, lemnande porten öppen. Det dröjde icke många minuter förrän han var tillbaka med ett par utmärkt väl arbetade pistoler och ctt skrin af sköldpaddsskal, inlagdt med perlemor, elfenbex och guld. — Ar detta allt? frågade Johanna. — Nej, svarade betjenten och skyndade åter ut. Han var nu mycket längre borta än förra a sången.