Dagens Nyheter – 4 januari 1866, sida 1

Jakob skyndade sig att öppna dörren. En väldig eldbrasa sprakade i spiseln. Chevaliern hvilade på sängen, der betjenten lagt honom helt och hället påklädd. Hans ögon voro fortfarande tillslutna och han visade intet tecken till lif. — Nå hur är det med honom? — Hans hj:rta slår, min fröken, svarade Jakob; men han kommer inte till sans igen, och jag vet ej, huru jag skall få blodet att stanna... — Blodet! . . . ropade den unga flickan med en ofrivillig rysning. Blöder han då? — 8Se sjelf! Jakob gick fram till sängen och lyftade upp sin husbondes hufvud. Staxt ofvanför nackgropen var ett sår, ur hvilket stora purpurröda droppar framsipprade. Något af jernbeslagena på vagnen hade lossnat eller krökts vid fallet och inträngt i chevalier de Tremblayes hufvud. Den unge mannen, utsträckt så der på en bädd, som han fläckade med sitt blod, kunde icke undgå att inge det mest lifliga intresse. Hans ansigte var mycket blekt och väl rakadt. Håret hade en vacker, mörkbrun färg och var uppfästadt i enlighet med tidens mode, men icke pudradt. Han tycktes vara tjuguåtta eller på sin höjd trettio år gammal. Hans resrock af violblå sammet med guldbroderier betäckte till hälften en väst af perlgrå satin. Hans växt såg ut att vara särdeles vacker och smidig. Benkläderna voro af stengetsskinn, och vid stöflarne voro silfversporrar fästade,