Dagens Nyheter – 4 januari 1866, sida 1

Den unga flickan försökte taga he nne i handen. Men hon drog denna hastigt undan. — Hvad skulle jag då, i Guds namn, göra? vågade Johanna sakta framstamma. — Hon frågar det!.. ropade den sjuka. — Ja, min mor, jag frågar det. — Du skulle ha hållit porten stängd för sådana der äfventyrare. — Och låtit den olycklige resenären dö utanför våra fönster... — Dö! ... dö... Hur kan du veta att han skulle ha dött? Och för öfrigt, hvad rör det oss? . . . Ingen i hela verlden frågar efter, om vi äro lefvande eller döda . . . då kan det också göra oss detsamma om andra lefva eller dö, tycker jag . . . Hvad andra göra oss, det göre vi ock dem ... Så bjuder äfven kristendomen, och det är ju rätt uppbyggligt, eller hur? Och åter kom ett konvulsiviskt skratt öfver den sjuka; hon vände sig till väggen, och oaktadt mycken enträgenhet, kunde hennes dotter icke förmå henne att tillägga ett enda ord till hvad hon hade sagt. — Stackars mamma! . . . mumlade Johanna, hvad hon lider! . . . Hvad kroppsoch själssmärtan förändrat hennes väsende och förbittrat hennes sinne! . . . stackars mamma! Och utan att på minsta sätt beklaga sig öf-ver det bemötande hon rönt, och som hon sjelf ansåg oförtjent, lemnade hon tyst rummet och begaf sig utför trappan tillbaka till bottenvåningen. I Hon knackade på dörren till det rum, der hon infört främlingarne;