Dagens Nyheter – 2 januari 1866, sida 3

drar på följande sätt ett äfventyr, för hvilket en annan svensk der varit utsatt: Vännen F., som hade ådragit sig en lindrigare förkylning, hade, for att hålla sig rigtigt varm, en-dag iklädt sig en äkta svensk pels af svåraste kaliber, med hvilken han begaf sig ut i staden. NI kan tänka er londonarnes uppståndelse, då de fingo se den der figuren på gatan. Pe äro nemligen bekanta för sin utomordentliga nyfikeuhet och motvilja mot alla fremmande seder och bruk. I ett nu hade han hela Islingtons gatupojksbefolkning bakefter sig, som om det varit en arme, skrikande och hojtande. Till räga på allt går han in i en utomordentligt väl upplyst konditoributik för att köpa några karameller för hostan. Väggarna bestodo af spegelglas och pelsen reflekterades alltså från alla sidor. I eu ögonblick var boden full af folk, som gapade på honom — och gatan sedan — den var nära nog alldeles spärrad. Utkommen mottogs vär vin af pöbelns lifliga hurrarop och med möda klarerade polisen vägen för honom. Ian styrde rakt hem, hvarest han nära nog skrämt lifvet af pigan, som öppnade gatudörreu. Hon skyndade af rädsla allt hvad benen kunde bära ued i källarvåningen. Hemkommen börjar han smågrila på mig, stigande: Hur kan herru säga att man ej bliv observerad på Londons gator? Han tycktes icke vilja förstå att en pels är ett rigtigt mirakel här