Dagens Nyheter – 2 januari 1866, sida 2

Men den starka blåsten hade släckt lyktan. Grop och stenhög voro insvepta i det fullkomligaste mörker, och det var just åt detta håll detta åkdon, hvarom vi i förra kapitlet talat, styrde sim kosa. Hästarne hade icke saktat sin vilda fart. De rusade blindt framåt och de rullande hjulens hemska guisslande tycktes bebåda en nära förestående olycka. Snart voro de framme vid stenhögen. Förfärligt var hvad nu inträffade. De båda första hästarne stupade omkull och blefvo bokstafligen rådbråkade. De båda andra togo ett språng åt venster, afsleto dragremmarne, sparkade och ryckte af alla krafter, med den påföljd att vagnen, som till hälften blifvit uppdragen på stenhögen stjelpte med mycket brak och slogs sönder. Ett jemrande ljud, som upplöste sig i en djup suck, utgick från det inre af vagnen. Betjenten hade blifvit slungad minst tio steg bort. Den ena hästen hade, efter fåfänga försök att rycka sig lös, störtat öfver sina kamraters lik. Den som reds af skjutskarlen; lyckades omsider lösslita sig, och intagen aåf skräck rusade han genast i väg, förande med sig sin olycklige ryttare. På tjugu stegs afstånd befann sig flodbrädden. Scinen, som svällt till följd af det långvariga regnet, framviltade nära nog i jemnhöjd med landsvägen sina svarta, vildt forssande vattenmassor. Mannen och djuret försvunno i floden som, så snart han mottagit dem i sitt sköte, genast åter tillslöt sig.