Dagens Nyheter – 2 januari 1866, sida 1

Plötsligen inträffade en stormby, som på en gång slungade massor af hagel öfver vagn och hästar. Den ena lyktan slocknade, skjutskarlen förlorade sin hatt och begynte svärja; hästarne blefvo skrämda, och i stället för att fortsätta sitt raska traf, ströko de bakut. — Man bör icke fresta Gud! mumlade skjutskarlen, sedan han lyckats få hiästarne att stanna. Och han hoppade ur sadeln samt gick fram till vagnsfönstret. På samma gång: steg en betjent, klädd i livre, ned från kuskbocken samt ställde sig vid vagnsfonstret jemte skjutskarlen. En af de små lädergardiner, som voro nedfällda för att skydda det inre af vagnen för regnet och blåsten, uppdrogs till hälften och en stark, distinkt röst ropade: — Jakobl... Jakobl... — Jag är här, herr chevalier, svarade betjenten. — Hvarföre ha vi stannat? frågade rösten. — Den person, som har den äran att skjutsa herr chevaliern, står bredvid mig, och han kan tvifvelsutan uppge orsaken bättre än jag. Rösten framställde åter samma fråga. — Mörkret och det förfärliga ovädret, svarade skjutskarlen, göra det omöjligt för mig att styra hästarne . . . — Hvad nan bestämdt vill, det kan man också, inföll rösten. Återtag derföre er plats i sadeln och låt oss fortsätta resan :.. — Mina hästar vilja icke springa längre... — Ni har en ypperlig piska och goda sporrar, har jag sett; begagna er af dessa medel,