Dagens Nyheter – 30 december 1865, sida 3

Tunt Arabella, som hon gerna ville bli kallad af Henriette Vaughan, af Maitlands och Arnolds barn (denna benämning bragte ofta en skugga af svårmod öfver Frauk Arnolds ansigte; tv den påminte honom alltför mycket om, huru gerna han önskat att verkligen göra heme till sina broderbarns tant) var mycket afhällen af de små, som förtrodde kennue all sin sorg och glädje, sina förhoppningar och fruktan; hon var deras vän och rådgitfvare swnat hade alltid ett gladt ord eller vänligt småleende åt hvar och en af dem. Arabella var iete elak och vyresig allmänhet gamla mamseller, men hon var icke heller belåten med sin lott. Åtminstone ville hon icke att någon af hennes små skyddslingar skulle följa hennes exempel. Också är det svärt ott skildra hennes glädje, då Henriette, som växt upp till en vacker, älskvärd och talangfull flicka, blef gift med en tapper sjöofficer, som utmärkt sig i flera slag och churu ung bar Victoriakorset på sitt bröst. Vigseln förrättades af presten Arnold; herr Maitland föreställde vid bröllopet brudens fader och Frauk Arnold, den rike ungkarlen, infann sig vid festen, medförande en mängd dyrbara skänker åt Arabellas skyddsling. — Huru vackert af er att visa så mycken frikostighet mot er gamle vän, Harry Vanghans dotter. — Nej, det är icke Harry Vaughans dotter, jag visar min tillgifvenhet, utan Arabella Stuarts skyddsling; ty Harry Vaughan har stått i vägen för min lycka, och ni, Arabella, är den enda, som kunnat göra mig lycklig.