— Priktig mat, kapten. Ostronsoppa, kaltstek, lamkottlett m. m. Harry guuggade händerna af glädje. — Östronsoppa! Det är den rätt, jag mest tycker om. Soppan bars in, just då barnet och dess beskyddarinna skulle bege sig utaf. Adjö min flicka, adjö — mamsell kära Arabella! Jag är dig och försynen mycket tacksam för — all denna välsignelse! Hans ögon voro oaflåtet fästade vid soppterrinen. Då Arabella och Henriette gått, och han tagit locket af terrinen, brast han i gråt. Han grät i förtjusning öfver soppan. Alla ädlare bänslor hade slocknat i denne mans själ. Arabella och Henriette skulle aldrig mera få se kapten Vaughan vid lif. Han tog sig för mycket till bästa af den läckra måltiden och dog till följd af ett slaganfall på natten. Läkaren, som skött honom, förklarade sig linge ha väntat denna katastrof. Herr Arnold kom på Arabellas begäran in t Il begrafningen och derpå vände hon och den lilla faderlösa Henriette, hvilken hon adopterade till sin arfvinge, tillbaka till Devonshire i sällskap med den gode presten. : Hon och hennes lilla fosterbarn hade icke lång tid uppehållit sig på det vackra landsstället, innan Frank Arnold kom tillbaka från Indien. Han lyssnade med hjertligt deltagande till berättelsen om barndomsvännen Harry Vaughans sorgliga ändalykt; men han hade sina tankar mera fästade vid den qvinna, som varit hans väns första kärlek. Han hade aldrig glömt Arabella Stuarts namn, ja, den obekanta skönheten hade i sjelfva verket ständigt varit före