Dagens Nyheter – 30 december 1865, sida 2

fr EE ser se AK EEMAEEISSARSESSESESSSOvrAA er lan vi sist sågo hvarandra. Det är jemt tol är. Ack! dessa är ha varit olyckliga för mig men du, Arabella, tycks ha genomlefvat den utan sorger. Du ser lika usgdomlig utnu son fordom, Våra öden ha varit särdeles olika. Du kan icke tro, huru mycket jag lidit! — Jag har icke fått veta af din nöd fö kelt nyligen, svarade Arabelia, eljest skulle jag, såsom en af dina gamla vännver (hon lade tonvigt på ordet vänner) med glädje ha erbjudit det bistånd, jag förmått len na dig. Också jag har haft sorger och lidanden. Förlusten af min dyre, dyre far var icke lätt att bära. — Det kan jag nog tro, sade Vaughan, Ian var en hedersman och jug hade också mina skäl att vara ledsen öfver hans död; ty han var mycket god emot mig, och om han lefvat, skulle jag cj ha varit i den betägenhet, ja uu är. Han var mycket villigare att hjelpa mig än HNaTonsim nun svager. — Min far! utbrast Arabella högeligen öfverraskad. Det måtte visst vara ett misstag. Han visste aldrig att du var i någon större förlägenhet och kunde derföre ej ana att du behöfde hans understöd. — Han både hände min nöd och hjelpte mig, sade Harry Vaughan i misslynt ton; ty han trodde, att Arabella blott låtsades ha varit okunnig om hans nöd, den hon aldrig sökt lindra. Arabella utbrast i tårar. — Min ädle far! mumlade hon och vände sig till herr Arnold, han talade aldrig om det goda han uträttade, han lät aldrig sin venstra hand veta, hvad den högra gjorde. — Maitland, återtog den sjuke och fortsatte sina egoistiska, tankar, har aldrig visat mig unårän