Dagens Nyheter – 30 december 1865, sida 1

dotter, om hon lefvat; ty hon talade aldrig ett sannt ord och brydde sig icke om någon annan äv sig sjelf. Ja, tillade han, och hans blick blef ännu mörkare, den qvinna, jag varit nog olycklig att kalla min, en af dessa onaturliga varelser, som man lyckligtvis sällan träffar var på, en moder utan den ringaste känsla för sina egna barn. Mina små gos dogo i messlingen till följd af sin mors försumlighet. Min lilla Sophie omkom genom ett fall utför en stentrappa. Och hvem var orsak till denna olycka? Hennes egen mor, som i ett utbrott uf vrede skuffade heune besinningslöst nedför trappan. Hon brukade slå både mig, våra barn och sitt tjenstefolk, så att hon slutligen aldrig kunde få någon tjenare att stanna qvarihuset. — Hon måtte icke ha haft sitt förnuft ibehåll, sade herr Arnold. — Jo visst, min herre. Hon var elak naturen, och hennes ondska blef ännu större, då hon började förtära starka drycker, som hon gjorde på sista tiden. När hon var rusig, visste hon ej hvad hon gjorde, utan pantsatte nästan allt hvad vi egde, för att skaffa sig bränvin. Hon dog slutligen i delirinum tremens. Så snart hon var död, kom en hel hop af hennes kreditorer öfver mig, och då jag ej kunde ge dem pengar, kastade de mig i fängelse, innan jag hann rymma från fäderneslandet. — Och hvart ämnade ni ta vägen, för att undkomma edra kreditorer? — Jag ämnade resa öfver till Vestindien med något handelsfartyg. Min far lefver ännu der på ön St. —, och som han slösat bort den del af min mors qvarlåtenskap, som enligt lag tillkom mig, ansåg jag mig med skäl kunna for