Dagens Nyheter – 30 december 1865, sida 1

dra ett hem för mig och mitt barn hos honom, Men ack! uu är det väl omöjligt att någonsin återfå friheten. Dessa sista ord uttalade han i låg, sorgsen ton och aftorkade med sin magra hand de tårar, som trängde sig fram ur hans n. — On St. —! utbrast Arnold. Ar ni hemma der? Kanske ni då känner en mamsell Stuart eller någon af hennes familj. Hon är kusin till min hustru... — Mamsecll Stuart — Arabella? utbrast fången. Ni frågar, om jag känner henne! Ack, ja! jag känner henne mycket väl. Men hon är långt borta, och jag lärer aldrig få se henne mere. — llon är i Eugland — i Devonshire; hon bor helt nära oss, och jag är säker på att det 53, skall göra henne en glädje, om hon på något sätt kan gagna en lidande landsman. — Ack nej — icke mig — icke mix, säger jag er. Jag kan icke hoppas på hennes godhet, ty jag uppförde mig som en skurk mot henne. Han gömde sitt ansigte i sina händer, Herr Arnold insåg straxt att det måtte ha varit något kärleksförhållande mellan kapten Vaughan och Arabella Stuart, — Ack, mitt stackars barn! suckade Vaughan. Om Arabella blott ville öfva barmhertighet mot det; men jag kan ej hoppas på något sådant — jag har cj rätt att bedja derom. — Men jag skall emellertid säga åt henne omsaken, sade herr Arnold, och jag är öfvertygad om att hon ej undandrager sig att hjelpa äfven den, som på något sätt förfördelat henne, Hon är icke sädan, att hon länge kan hysa agg till någon. Men har ni ingen ungdomsvän, som