Dagens Nyheter – 29 december 1865, sida 3

turar och lefva som furstar, efter hvad mar sagt mig. IHvarifrån de få pengar vet jag icke Tänk er, herr Arnold, vissa af fångarne här ha stora middagsbjudningar. — Ni måste bestämdt misstaga er, svarade den förvånade presten. Det är icke möjligt, att menniskor, som sitta i fängelse för skuld, ha råd att hålla gästabud medan de vistas inom dessa murar. — Jo, det må ni trot De låta föra hit de finaste varor, man kan få för pengar, och Jiäckerheter, som äfven förmöget folk sällan består sig, vankas här. Ni skall veta, vi lefva ej af fångkost, utan betala för både mat och husrum. — Det är sorgligt att ni icke heldre använder dessa pengar, som nu på sådant sätt bortslösas, till att betala er skuld, svarade herr Arnold, och jag är glad öfver att ni icke är lika öfverdådig som era medbröder i olyckan. Presten sände bud till fången i sidorummet och lät fråga, om han fick tala vid honom. Denne svarade: kapten Vaughan helsar och skall blifva mycket glad att få se pastor Arnold. — Vaughan! utbrast herr Arnold; detta namn förekommer mig bekant. Ah! nu kommer jag ihåg det, det var en gosse, som hette Vaughan, och som gick i skolan tillsammans med min yngre broder, Frank, och de voro goda vänner, om jag minns rätt. Min hustru plägade också tala mycket om en familj med detta namn i Vestindien; men på den sednare tiden har jag aldrig hört henne nämna något om densamma. Det ser verkligen ut som hade någon olycka träffat den familjen, Hvem nu denne stackars