Dagens Nyheter – 29 december 1865, sida 3

ka, synbarligen grubblande öfver det olyckliga i sin belägenhet; men de flesta af fingelsets innevånare tycktes föga bekymra sig om sin framtid eller ångra hvad som föranledt deras obehagliga ställning för ögonblicket. De roade sig med prat, spel och skämt. Arnold gick uppför en bred stentrappa, som ledde till andra våningen, der man sagt honom att hans vän skulle träffas. Han stannade utanför dörven Mo I och en svag, darrande stämma ropade: stig in. Rummet var på långt när ej så otrefligt som han föreställt sig; der funnos en snygg sing, ett par stolar, ett bord och en liten komod, otvanför hvilken hängde en spegel. På ena väggen satt en bokhylla och midtemot denna hade ett matskåp sin plats. I detta lilla rum träffade herr Arnold sin lättsinnige vän. Han slog sig ned hos den bysatte och samtalade med honom om hans angelägenheter. Sedan han lofvat att göra hvad han kunde för honom; ämnade han just taga afsked, då fången helt tvärt frågade honom, om han icke ville utsträcka sin barmhertighet ända derhän att besöka en olycklig, som var inhyst i det bredvidliggande rummet. — Jag tror, att både kans själ och kropp äro i behof af botemedel, sade den bysatte. Ilan suckar oupphörligen dag och natt. Ingen besöker honom, utom en liten svartklädd flicka, som åtföljes af ett fruntimmer, hvilket ser ut att varatjenstepiga i en tarflig familj. Jag tror att barnet är hans dotter. Man säger att han fordom varit officer i armen. Men om så är, måtte han säkerligen ha sjunkit bra djupt under sin förra ställning, ty andra officerare, som nödgas tillbringa någon tid här, äro glada