Dagens Nyheter – 29 december 1865, sida 1

— KF Det var omöjligt för kapten Vaughan att med en så dålig husmor, som hans hustru var, lefva af sin sold, ehuru de bodde i barackerna öfverallt der regementet uppehöll sig. Han var bestindigt i skuld och penningeförlägenhet samt blef derföre efterhand en riktig tiggarbrefskrifvare. I början bad han om att få låna små summor, som han lofvade att återbetala, ehuru det naturligtvis aldrig blef af. Sedan talade han icke vidare om lån, utan bad om hjelp till följd af sin stora penningbrist. Herr Maitland var till en tid mycket frikostig på sina lån och gåfvor, men han kunde dock ieke till fullo tillfredsställa Harrys pretentioner, emedan han älfven mäste understödja den gamle Vaughan och dennes familj. I början kostade det på Harry att nödgas tigga pengar; men vanan öfvervann snart denna motvilja, och efter förloppet af någon tid tycktes han verkligen tro att när en person en gång uppfyllt hans begäran om mynt, han sedan huru ofta som helst kunde vända sig till honom i samma ärende. Hans gamle skolkamrat Frank Arnold hade fått en fördelaktig anställnivg i Indien och till: honom skref Harry tidt och ofta. Arnold skickade honom alltid små summor; ty han ansåg det oklokt att lemna mycket pengar på en gäng ät så tanklösa och slösande menniskor, som kapten och fru Vaughan, enligt hans tanke voro. Men ännu värre än detta var att Harry till den grad förlorat all blygsel, att han till och med skref till Arabellas far och bad om pengar. Herr Stuart, ädelmodig som alltid, sände honom 100 pund på en gång och lofvade att framdeles hjelpa honom efter förmåga.