Dagens Nyheter – 29 december 1865, sida 1

Men skuld, som man en gång ådragit sig och icke betalt, växer med jättesteg. Medvetandet om att man är skuldsatt, som i början verkar så nedslående, blir slutligen en vana; man insöfver sig 1 en falsk säkerhet, till dess att en eller anuan kris inträffar, och man störtar i den afgrund, vid hvars brant man länge gått, utan att, till följd af sjelfvållad blindhet, ha vetat deraf. Så gick det med Harry Vaughan och hans hustru. Liksom alla oordentliga menniskor Te , slösade de ecnast bort sina pengar, så snart de dd fo , fingo några — det gjorde detsamma på hvad sätt de fått dem — och satte sig allt mer och mer 1 skuld, då de voro utan kontanter, till dess att deras kreditorer ovilkorligen fordrade uppgörelse, och några af dem, som voro högligen uppretade på kapten Vaughan för hans cevinnerliga undanflykter och böner om anstånd samt fruns evinnerliga lögner, förklarade sig genast vilja anlita lagliga åtgärder. Harry imsåg nu att det ej återstod honom annat att göra än att sälja sin tjenst för att betala sina skulder, såvida han ej genom lån eller tiggeri kunde skrapa ihop tusen pund. Herr Maitland och herr Stuart voro de han 1 första hand tänkte på att vända sig till; men händelser, som inträffat på ön S:t —, kommo såsom ett åskslag öfver honom och tillintetgjorde hans planer. Postångfartyget från Westindien medförde nemligen underrättelsen om två dödsfall på denna ö — det ena var hans systers och det andra herr Stuarts, hvilken hastigt aflidit till följd af en hjertåkomma.