Dagens Nyheter – 27 december 1865, sida 1

des aldrig få ett samtal med denne herre. Än var han i någon rätt, än hos någon af sina klienter, än bortrest ur staden, än sjuk; och när kapten Vaughan skref till honom, tick han alltid ett undvikande svar, så vida den mycket upptagne affärsmannen ens bevärdigade honom med ett sådant. Harry blef ursimnig och svor på att han skulle sätta sig i en af de gamla stoppade ländstolarne på den skälmens kontor och vänta till dess han träffade honom. Men förgäfves satt han der och hade tråkigt i två långa timmar, förgäfves uttömde han sin galla på en blek, utsvulten renskrifvare, som i all fredlighet pennfäktade vid sin pulpet, förgäfves svor han mellan tänderna — herr Fox visade sig icke. Slutligen, då Harrys inre menniska påminde honons ora, att det var frukostdags, och han kände att han behöfde någonting som muntrade upp sinnet, ämnade han gå sin väg. Men han åtrade sig. Visserligen voro hungerns qval svåra att uthärda, men att ännu en gäng ge upp fältet, föreföll honom alltför motbjudande. Han förblef derföre sittande, förbittrad och trånande efter en smörgås, en god stund till. Omsider såg den magre skrifvaren upp och underrättad honom om att det inte tjenade till någonting att han dröjde längre, emedan herr Fox rest bort i affärer till Canterbury och icke var att vänta hem förrän efter ett par dagar. Ilarry kände sig frestad att vrida nacken af skrifvaren, som icke förut kunnat upplysa honom härom, men han ansåg den själoch viljelösa maskinen icke värdig att dö för sin hand, utan dämpade sin vrede och lemnade det smutsig nästet.