Dagens Nyheter – 27 december 1865, sida 1

friis, en frih. Schwerin m. fl. skulle finna sig högst besvärade, om de trodde att någon et euda ögonblick föreställde sig, att de icke vore imkarnerade aristokrater, i följd hvaraf de ock, med deras kända ridderighet, säkerligen skulle misstycka, om man glömde att offentligen omnämna detta, då nemligen dessa herrar uppträdt offentligt i ofvanantydda riktning. Att oå än längre, att tänka oss sådana män såsom folkoch frihetsvänner, d. v. s. såsom vänner af politisk frihet och jemlikhet folkklasser och individer emellan vore eu därskap. — — — Då man med uppmärksamhet följer stridens lopp och utgång, finner man osökt, att ölverbefälhafvarens grefve Ienning Ilamiitons ord, att han vore besegrad, men ej krossad,, är fullaste allvar, är den påtaghgaste verklighet, och vi tillägga: en sådan parlamentarisk härförare (liksom hans underbefälhafvare presidenten grefve Mörner; denne dock mindre) är farlig, ty han besitter stora härförareegenskaper, om ock ej de största, eller jemförliga med t. ex. en De Geers. Vi säga farlig, tv, trots håns eget tal om den blanka skölden, skydde han dock icke under striden att insinuera ej allenast, att en representation enligt det kungliga förslaget vore farlig för tronen, utan han försmådde ej ens bilden af en mordbrännare, i fråga om den som sökte göra kol på det hus, hvilket hyste fyrbeningen, — cen pil, som innebar en så ovanlig grad af politisk fanatism och ilska, att den, som ock skedde, förfelade målet, helst den mötte en sköld, som ej allenast var fullt ut så blank som hr Hamiltons, utan äfven ett harnesk under hvilket ett rent, upphöjdt och kärleksrikt hjerta klappade ej allenast för adelsmannen, utan för menniskan och medborgaren, och hvars styrka låg i den saks rättvisa och billighet, hvars svärd exe. De Geer förde. Men icke blott under striden, utan äfven besegrad, afsköt hr Hamilton, likt den flyktande parthern, sma förgiftade pilar, då han säger sig skola stå pi så länge den blågula flaggan ännu sim post, svajar i striden mot den röda och dess anfall mot tronen, liksom om reformens genomförande vore detsamma som att börja en strid mellan monarkien och republiken — en fullkomligt ogrundad antydning. Äfven åtskilliga andra oppositionsmin mot det kungl. förslaget förde ett språk, som visar den största förbittring. Under sådana förhållanden må reformpartiet akta sig för den inbillningen, att motståndet är fullkomligt besegradt. Vi tro och hoppas visserligen att alla de bättre af reformens motständare snart nog skola inse reformens berättigande och förena sig med dess vänner om at understödja den nya ordningen; men de fortfarande motståndarne böra vi med uppmärksamhet följa och bevaka deras steg för att kunna göra dem oskadliga.