Dagens Nyheter – 27 december 1865, sida 1

Om de konservativas ställning i den närmaste framtiden. Det låter på somliga tidningar och personer som om de skulle förgätit att ett folk icke blir lyckligare för det att det fått en ny form för sin representation, annat än så vida som det begagnar denna nya form till att få sina äsigter och behof tillfredsställda framför de nyss privilegierade klassernas. Dessa klasser lära icke underläta att med vanlig påpasslighet bevaka sina Intressen; det tillhör ock oss ä andra sidan att bevaka deras uppträdande och att varna. Tidningen Oresunds-Posten har börjat härmed i en mycket förtjenstfull uppsats, hvaraf vi taga oss friheten meddela några utdrag: Med den känsla af tacksamhet, vi äro skyldige dem, som mer och mindre bidragit till den goda sakens seger, förenar sig iädelmodets känsla mot dem, som levererat bataljen mot den nya ordningen, men som förlorat slaget. Äfven denna känsla är fullt berättigad: det är alltid segrarens pligt, liksom hvarje ädel segrares glädje, att med styrkan förena mildheten. Men man får dock taga sig till vara för, att ej mildhet och försonlighet blir detsamma som svaghet och klemighet, hvarigenom lätt frukterna af en vunnen fördel för nationen kunna minskas eller gå förlorade. Och denna försigtighet torde hos intet folk behöfva mera inskärpas än hos det svenska, hvars poetiskt-sanguiniska skaplynne (hos Ehrensvärd: hetsigheter,) så lätt kastar det från den ena ytterligheten till den andra. Vi hafva redan inom pressen, liksom enskildt, förnummit åtskilliga yttranden, som förråda en alltför stor hjertnupeuhet beträffande det i reformfrågan besegrade s. k. konservativa partiet och dess koryvfeer. Mången godhjertad och godtrogen själ tycker au, att det är synd om detsamnma, att det är oädelt att röra vid detta parti och dess ledare, dem man i sin godtrogenhet redan ser inranvgerade i folkfrihetens och framätskridandets !eder. Man besinnar dervid ej, att här ej kan bli fråga om blott att skona eller icke skona enskildes känslor, utan att det gäller att dels beskrifva gången i ett stort fosterländskt drama, dels särskildt granska både hufvudoch bifigurernas karakterer, samt, om möjligt, intränga i de handlande personernas motiver, hvarken för att med afseende på dem få utgjuta sin beundrans eler sin vredes gälar, utan helt enkelt för att söka utreda den historiska och psykologiska sanningen samt dymedelst inför nationen och till dess framtida nytta gifva hvar och en sin rätta plats, så att man vet hvar man har dem, något som för hvarje redlig man bör vara en tillfredsställelse. Vi tro nemligen, för att ur högen taga nägra exempel, att en grefve von Essen, en grefve Beck