Dagens Nyheter – 23 december 1865, sida 2

———— ne, och att det blott var för hennes stora förmögenhets skull han gift sig med henne. — Desto foraktligare är han, sade Amy. — Han drefs dertill af omständigheternas makt, sade Arabella; och förgäfves sögte hennes kusin få henne att tadla sin trolöse älskare. Hon upprepade cudast: — Det gör mig ondt om honom, ty dåliga haudlingar skola alltid, förr eller sednare, föra straft med sig; men jag kan inte hata honom. — Jag hatar honom icke heller, svarade Amy, Jag r föraktar honom allt för djupt, för att anse honom värdig mitt hat. Arabella försökte icke låtsa cen glädtighet, som hon icke kände, men hon var fullkomligt lugn, uppfyllde alla sina pligter och upptog sin tid med samma syssel ittningar som förr. Dock sjöng hon nu mycket sällan sina gamla favoritstycken, de vackra franska romanser, som Harry tyckte så mycket om; i alla händelser föredrog hon nu Felieite passce, qui ne peut revenir (Försvunna Iycka, som ej mera kan återkomma) framför Toujours å toi (evigt din.) Och Harry Vaughan — hvilka öden hade träffat honom, sedan han i afskedets rörelse och sorg lofvat Arabella sin tro. Hennes bild hade föresväfvat honom under hela öfverresan, han såg den i hafvets svallande vågor, på middagens klara eller molnbetäckta himmel, bland nattens tindraude stjernor och på de snöhvita seglen, som fylldes af vinden. Ian kunde icke tänka på någon annan än Arabella; fattigdom, bekymmer, försakelser tycktes honom vara ett intet, då de trotsades för hennes skull. Denna sinnesstämning varade under hela resan till England. Men när han kom i land der, och