Dagens Nyheter – 23 december 1865, sida 2

NR —Gift! skrek Amy. Omöjligt! Harry kunde ieke vara en sådan skurk! Denna elaka qvinna har varit fromme med sina lögnerigen. Det vore vil, om hon lige på hafsbottuen! — Hon har icke talat osannt dema gång. Fru Vaughau säger detsamma. Ack, nej! det är blott alltför saunt, kära Amy. — Må då hans famtid bli lika olycklig som hans hjerta är falskt! oo — OO, nej! Må han få njuta all den sällhet, som denna verlden har att bjuda på. Amys ansigte glödde af harm, och hon ämnade just ropa ve och förbaunelse öfver Harry, då hon kom att se på Arabella — det låg i deunas anlete ett mildt, ett heligt uttryck af försoning som manade henne att tiga. Hon föll på knä bredvid väninnans säng och utbrast i ymnig grät. Länge förblef Amy liggande så der, badande i tårar och med hufvudet begrafvet i sängtäcket, och då hon ändtligen såg upp, blef hon till sin glädje och öfverraskning varse, att Arabella, utmattad af sinnesrörelsen, fallit i sömn. Amy drog sig då tyst tillbaka in uti sitt eget rum. Fru Maitland talade, förunderligt nog, icke vidare till Arabella om Harry. Hon endast skröt för hennes faster, öfver det rika parti, brodern gjort, och nyheten spriddes snart öfver hela ön. Deu älskvärda Sophie skulle nog gerna ha trakterat Arabella med ytterligare och noggrannare upp gifter om frieriet, bröllopet 0. s. v., men herr Maitland hade reutaf förbjudit henne alt plåga mamsell Stuart mera. Af fru Vaughan fick Amy böra, att H:rry icke skulle bry sig mycket om sin hustru; hon trodde att flickan snarare friat till honom än han till hen