ett hastigt godnatt till herr Stuart och hans syster begåfvo sig flickorna till sina enskilda rum. Så snart deras svarta kammarjungfru hjelpt dem utaf med balkostymen, tick hon tillsägelse att gå sin väg och som Amy tyckte att Arabella såg trött ut, sade; hon att hon icke ville sitta uppe och tala om aftonens händelser, utan straxt gå in i sitt rum och lägga sig. Men hon hade knappt hunnit draga igen dörren efter sig, förrän hon hörde någonting tungt falla i Arabellas kammare; hon skyndade ditin och såg till sin förfäran den nyss förut så glada kusinen li afsvimmad på golfvet. Det tvång, Arabella varit underkastad, och det öfverspända tillstånd, hvari hon hela aftonen befunnit sig, hade varit för mycket för henne, och så snart hon blef ensam, svimmaale hon. Amy ropade icke på tjeustflickan, utan använde sjelf alla de medel hon kände att återkalla den afsvimmade till lif. Efter en temligen lång stunds förlopp återfick k Arabella sansen, hvarpå hennes kusin utan att säga ett ord, hjelpte henne att kläda af sig och komma i Säng. Först då den bleka jungfruns hufvud hvilade mot kudden, vågade Amy fråga, hvad som fattades henne. — Du har säkert Ööfveransträngt dig, sade hon. — Nej, nej, I viskade Arabella. Det är den underrättelse, jag fått i afton, som gått mig så djupt till sinnes. Jag ä rcket narraktig, men du får icke förakta mig för det, Amy. Ser du, Har— Hany är gilt och har öfvergifvit mig för alltid.