Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 3

Florence hade just lagt sin hand på låsvredet för att gå in, men i detsamma fick hon se en figur, som i mörkret sakta närmade sig dörren der hon stod. Det var Angelo. Hon gaf till ett sakta utrop, men:så sakta att han knappast hörde det. : — Frukta ingenting, mamsell May, sade han — Jag har kommit hit emedan jag måste tala med er. Jag skulle icke kunnat sofva i natt, om ni icke förlåter mig för mina hårda ord och den svåra förolämpning jag gjort er. — Jag har ju. ingen rätt attsvara ond,s svarade Florence — men för himlens SKwll, fin herre, gå genast härifrån. Tänk om någon af grannarne skulle få se mig tala med er vid denna sena timma. — Det syns ingen till, och jag skall icke uppehålla er en minut. Men gifiwng dock en gnista af hopp, en uppmuntrande blick. Jag blir vansinnig om ni fortsätter att visa mig denna köld. un sw FA OR or — Ni gör icke rätt att tro7 mig; hård och kall, och jag är vörkligen att) KHandih förs det jag varit alltför öppenhjertig. Min mor kommer hem i morgon; jag skall berätta henne hvad som händt och och Men -jag måste gå in. — Tilldess gif mig hopp! bad han — Jag begär ju icke mer, Florence — dyra, älskade Florence! Han tog hennes hand och kysste den flera gånger, oaktadt hon sökte draga den från. honom. Angelos passion tycktes verka på henne med elektrisk kaft,: och förunderliga rörelser senombäfvade hennes hjerta. Plötsligt slet hon rig likväl lös, och iiksom fruktande sin egen