Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 2

Smicker går till qvinnohjertat som en elek trisk stöt. Florence blef blossande röd oc svarade först efter en stunds tystnad: — Flo rence May är mitt namn, jag är känd af all menniskor här i dalen, och iogen kan här gör: mig någon skada, t ty öfverallt nast jag för vurare. : : : : — Vackra barn, återtog fremlingen — n kan räkna mig bland edra försvarare. Men lå mig nu tacka er och säga er farväl. ; Med dessa ord och en vördsam bugning vände han. sig bort och skyndade öfver fältet. Florence stod nästan andlös af häpnad, och, för att säga sanningen, smått förargad öfver att samtalet genom hennes misstroende så hastigt blifvit afbrutet. Hon hade visserligen icke någon lust att tala med fremlingar, och hennes mor hade alltid varnat henne för det, men vid detta tillfälle var det något, hon visste icke hvad, som gjorde henne misslynt med att han så h: suit gätt ifrån henne. ! Sådana voro visserligen icke hennes tankar, r re grunden till dem. Hon följde den förs vinande männen med ögonen och bet sig i då eu svällande underläppen, men snart satte hon s ig ned och vände äter sina blickar mot vattvet Ett ögonblick ännu och hennes hufvud v red gig sakta mot byn och hennes ögon rigRe äter till det häll der fremlingen vän(0 Ir: ra Tro dock icke att Florence så hastigt blifvit kör i den höga gestalten med de svarta ögonen ch den solbrända hyn. Men att något ovanyt föregått med henne, det är säkert. När en pan faller i vattnet, så är det icke sagdt att 20 drunknar, men vat måste han alltid bli. ro a