Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 2

hon bli drifven derifrån af en näsvis målare! Näsvis! Nej, det var icke sannt, ty ingen kun de vara mera höfvisk än han, och således fanns det ännu ett skäl för henne att icke rymma: platsen. Den ena dagen förgick efter den andra, nch Florence började otåligt att längta efter mo. drens hemkomst, för att i hennes armar få lätta bördan af de förtroenden, som tyngde: hennes bjerta. Angelo började att tala friare till honne och sökte att väcka henne till förtrolighet, men vid hans första försök blef Florence kallare mot honom, och detta kunde han icke förstå; men vi förstå att det var hennes dygd; som så tac lade öfver hennes hjertas röst. En gång gick Angelo så långt, att han klandrade sig sjelf inför Florence, för det att han slösade bort sin tid med att tala om känslor till en landtlig kokett, hvarefter han gick ifrån henne med en kall helsning. Florences barm häfde: sig : oroligt, tårarne trängde fram ur hennes ögon, hennes läppar darrade och hon var nära att ropa -honom tillbaka. Men med nn kraftig ansträngning -af sin vilja öfvervann hon sitt hjerta, och hon höll sina ögon fästade vid jorden tills hans steg logo bort i fjerran. i På eftermiddagen kom ett bref, som underrättade henne att hennes moder var på väg rem. Missförståndet med Angelo hade försatt ienne i en upprörd sinnesstämning, och det ar med stor ängslan hon väntade diligensen. om vi sett väntade hon förgäfves. Skulle hon, fter hvad som passerat, följande dag gå till ilarne vid stranden, eller skulle hon bli hem1a med: sin ängslan? Frågan var mycket vigtig.