Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 2

ste Rett aR AR ÖEEEERSEESINKSNEONNIN Men der är hon nu igen, sittande på tufvan, och med blicken fästad på vattnet. Hvad tänker hon på? På gårdagous händelse. Men vid Cupido! der kommer också han med sitt album under armen. Vi kunna lyssna till deras samtal, men det vore af föga intresse, ty sedan han helsat på heune med en artighet, är det bara nonsens han pratar. Hvad åter Florence vidkommer, så förskansar bon sig bakom sin naiva blygsamhet och svarar — genom att höra på. Den unge mannen var i ett tillstånd af sinnesfrånvaro, åtminstone om man får döma af. hans ord. Han frågade ingenting angående Plorenee, hvarken hvad hon var eller hvarifrån hon kom; det enda han önskade att få veta, var om hon var fri. Den unga flickan kände huru hennes hjerta slog, och det var blott med stor ansträngning, som hon till sist. kunde svara, att hon icke fick höra på någon herres ord utan hennes mors tillstånd, och att hennes mor var bortrest. Men hon hörde likväl på, ty han talade oupphörligt. Enligt hans beråttelse var han en artist, som flera år hade studerat i Rom; men han sade icke om han var engelsman eller hörde till någon annan nation, och Florence kunde naturligtvis icke fråga honom. Det skulle hafva varit att visa större intresse för honom, än det, enligt hennes begrepp, var passande. Det är öfverflödigt att säga det Florence — sedan hon likväl mycket betänkt sig — sedermera gick hvarje dag till sitt favoritställe invid ån. Det var likväl icke för att möta den fremmande, men hon tyckte sig ha en obestridlig rätt till denna plats, och hvarför skulle väl