Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 1

visade vid första anblicken en kall och stel yta, lik en man som har rest verlden omkring och sett flera syner som liknat denna, som dröit. bort sin skönaste tid och till sist blifvit väckt af den hårda, iskalla verkligheten. Sedan fremlingen en stund betraktat Florence jemnades. hans panna och från hans läppar flydde det stränga. allvaret. Hans blickar fästades oaf-vändt på den vackra uppenbarelsen, och ju längre han såg, desto mer blef han öfvertygad: om att det var en verklig uppenbarelse. Han förblef tyst och stilla, väntande blott på det. ögonblick då hennes ögon skulle falla på honom. Ändtligen blickade hon upp och då hon såg att hon icke var allena darrade hon af rädsla och ville springa bort, men hans vördnadsfulla helsning lugnade henne något — och hon stannåde. — Förlåt min unga dam, sade han med låg, klingande röst och skyndade på spången öfver ån och stod snart vid hennes sida. — Jag är på väg till Melwyn Park. Kanhända att ni kan säga mig hvilken väg jag skall gå? — Taket på byggningen synes öfver träden der borta, svarade hon; och sträckte fram sin hvita hand för att visa honom. — Jag gissade att så var, sade fremlingen, hvars accent tydde på att han var utlänning — och jag har en dålig ursägt för att jag tilltalat er. Det. är mera rätt fram att säga det jag blef öfverraskad, då jag såg så mycken skönhet gömd i denna ensliga dal, och att jag ej kunde fortsätta min väg utan att få veta hvem ni är,