Dagens Nyheter – 22 december 1865, sida 1

flickan återvände på gångstigen till sitt hem vid kanten af byn. Detta var en kritisk period i hennes lif. 8Sedan hennes moders afresa hade hon delat sin tid mellan att sitta hemma vid sin söm och att gå till några grannar, hvilka tröttade nt henne med sitt prat. För att skingra den känsla af öfvergifvenhet, som oupphörligt kom öfver henne, gick hon en morgon ut på fälten — en vana som hon länge haft — och då hon gick der inandandes doften af de vilda blommorna och det nyslagna höet, uppstodo i hennes själ tankar och bilder som hon ej visste hvarifrån de kommo, och desa tankar störde det lugn som förut hvilat öfver hennes oskuldsfulla själ. Tvärtigenom fälten flöt en å, der pilarne speglade sina hängande bladvippor: Nära dess strand brukade Florence ofta sitta med sitt årbete; först arbetande flitigt en stund, men sedan föll arbetet i knäet och hon måste se på huru fiskarne kilade fram och åter i det klara vattnet. Der hon då satt glömde hon sig sjelf, sin framtid och allt, hon gladde sig endast åt den herrliga naturen, som utvecklade sina skatter rundtomkring henne och då var. hon lycklig, outsägligt lycklig. Forskarne hafva sökt efter den plats der. Paradiset skulle kunna återfinnas, men förgäfves; om de kunde skåda in i en ung flickas hjerta — en oskyldig flicka, som väntar kärleken: utan att veta det — då:skulle de finna hvad. de söka. Det var under hennes första vandring, sedan moderns afresa, som en fremling kom sakta ned på motsatta. stranden af ån, och. seende den vackra, unga flickan. stannade. hän. och blickade drömmande öfver till henne. Hans utseende